Kortis från Fontan

                                                                                            Font from Jimmy Karlsson on Vimeo.

Höstfilm från Magic Wood

                                               Autumn in Magic Wood 2014 from Anna Hessel Hassel on Vimeo.

Hej Schweiz

Kort uppdatering. Första veckan i Schweiz har flugit förbi. Vi bor på en liten camping alldeles intill Magic Woods som är relativt folktom såhär på höstkanten. Varje morgon innebär en lång frukostprocedur (mest kanske på grund av vår kaffekvarn i nanostorlek) för att stärka oss innan vi ger oss iväg för att klättra. Det har tagit lite tid att komma in i campinglivet, speciellt när vi har så otroligt många saker på så liten yta.. Klättringen är otroligt kvalitativ och vart man än vänder sig finns det massvis med fina problem att ge sig på. Tjohej!

"Bravo", en fin 6C i sektorn Kamel

Vårt nuvarande hem

Fruberget

Förra söndagen åkte jag, Bo, Erik och Jimmy till Fruberget i Västervik. Det blev en superfin dag med strålande solsken och många skratt. Här kommer en liten film:

Fruberget from Jimmy Karlsson on Vimeo.

En sommarkväll i Knutby

För ungefär ett år sedan testade jag för första gången på en boulder i Knutby vid namn "Kolossus". En jättefin överhängande 6C som bjuder på positionsklättring på stora platta grepp och noggranna fotflytt. Den första gången vi körde på den kändes andra flyttet nästan omöjligt. Det är ett hårt axligt gastonflytt med höga fötter och mycket kroppsspänning. En sådant flytt man testar på 3000 gånger och som man får världens träningsvärk av dagen efter.

I torsdags åkte ett gäng ut till Knutby för lite klättring en sen sommarkväll. Vädret var finfint, myggen var bortblåst och stämningen var på topp. Vi hamnade oavsiktligt framför "Kolossus" och jag kunde höra filmmusiken till "Den onde, den gode, den fule" spelas upp i mitt huvud. David såg sjukt stark ut redan på första försöket och satte den efter några få gånger. Jag, Linnea och Sara hade några bra press men det gick inte hela vägen. Efter lite fixade med fotpositioner kom vi närmare och närmare. Näst sista flyttet är ett lite lurigt skick till en sloperkant, och därefter måste man högt upp med vänsterfoten innan man skickar in i en spricka och sedan mantlar. Jag föll på näst sista och sista flyttet några gånger och det kändes som krafterna började ta slut. Men Jimmys vanliga kommentar att "man ska inte sluta med ett bra försök" fick oss att testa en sista gång. Och tur var väl det, för äntligen klickade allt och helt plötsligt stod jag på toppen och kollade ner på mina vänner med ett stort leende. Inget är så roligt som att ha testat på något som en gång känts omöjligt, och därefter lyckats att göra det.

David Dahlin

Sara "Biffen" Henriksson

                                                     Jag på mördar-gaston-flyttet.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Två slitna tjejer i Stavsjö

För några helger sedan, dagen efter att den avslutande delen i Norrköpingscupen i bouldering gått av stapeln, begav sig ett gäng slitna klättrare till Stavsjö. Jag och min käre vapendragare Emese Tot kände oss som två gamla tanter, slitna och trötta, men klättra skulle vi minsann göra ändå. Så vi parkerade våra rullatorer vid "Klassikern", en ganska hård 6A+ och efter att vi ojat och beklagat oss ett tag dansade Emese upp för den. Vi begav oss vidare och testade på "Meningen med livet" 6B, som jag fick till tack vare Emeses tåkroksbeta. Vi nöjde oss med våra två bestigningar och kände oss om möjligt ännu tröttare än innan. Och efter att ha sett Mikael Mattson göra världens slutskick på highballen "Köpman Wighart" 7A (vilket fick mig att nästan sätta löständerna i halsen) bestämde vi oss för att bege oss hemåt och rehabilitera oss, både psykiskt och fysiskt. 

Emese Tot på "Klassikern" 6A+

                                                   "Meningen med livet" 6B

Påsk i Sundsvall

För några helger sedan var vi hemma i Sundsvall på besök och här kommer en liten kortis från två fina boulderområden, Krokviken och Skottsund.

Påsk i Sundsvall from Jimmy Karlsson on Vimeo.

Girlpower på Purple Open!

Halv sju på morgonen ringde klockan. Jag hasade mig upp och var mitt i frukost och fika-fixning när Liza ringde, pigg som en mört. Några minuter senare, efter att ha slagit nytt rekord i att äta fil snabbt så snabbt som möjligt, var vi på väg. Tre glada tjejer med sikte mot Stockholm, där en av de största bouldertävlingarna endast för tjejer skulle gå av stapeln. Väl på plats mötte vi upp en taggad och glad Emese Tot och ganska snart drog allt igång. Stämmningen var jättehärlig och det var sjukt roligt och inspirerande att se så många starka klättertjejer. Vi klättrade på tills vi var så trötta så vi ojade oss varje gång vi höll i stargreppen, och man insåg att man hade inte så mycket mer att ge. Efter tävlingen var det lunch och föreläsningar innan finalen, och vid åtta på kvällen styrde vi kosan hemåt igen, sjukt trötta men glada. 

Glada tjejer på Purple Open!

                                              Liza krossar ännu ett problem!

Dagen efter åkte Jimmy och jag först ut till Höversby, där han testade lite på “Ronin”, 8A,  innan vi åkte vidare till Knutby. Vädret var superfint och det var folk lite här och var i skogen. Madde, Mia och jag repeterade några roliga problem innan vi gav oss på “Amacord”, en riktigt lurig 6B. Man börjar på två bra krimpar men med väldigt dåliga fotsteg, för att sedan göra ett märkligt flytt upp till en list och det hela avslutas med ett långt skick till kanten. Det är väldigt hala fotsteg och man måste verkligen vara bestämd när man kliver på. Jag och Madde körde ett tag, men var båda ganska trötta och bestämde oss för att ge den revansch nästa gång. Det är på sådana här problem som jag kommer på hur det bra det kan vara att vara stark i fingrarna. Jag har försökt att ta mig i kragen och lägga in lite greppbräda i träningen. Har kört fyra olika grepppositioner, fem häng på fem sekunder i varje position. Det är inte speciellt tungt men jag tänker att det är bra att börja lite lätt för att undvika överansträngning!

Årets första dag, och jag vill va med

Idag var det den första klätterdagen för säsongen, och det var en bra dag. Morgonen hade guld i mund, hett kaffe dracks och croissanterna åts så att smulorna sprätte. Jag och Jimmy var på ett strålande humör och skuttade iväg till bilen för att bege oss söderut. Målet för dagen var Björnblocket i Västervik där Jimmy hade en unfinshed buizznezz med “Nightshift”, 8A, och där jag hade siktat in mig på “Hole in One”, 6C+. “Nightshift” är ett problem som gäckat Jimmy länge och som tydligen hemsöker hans drömmar om nätterna. Han har lagt ner åtskilliga sessions för att få ihop den, men varje gång har det varit någonting som satt käppar i hans hjul. Idag var det dock dags. Efter många försök och ännu mer svordomar  och ältanden stod han på toppen med ett leende på läpparna och utbrast ett “Äntligen!”.  

“Hole in One” var ett  problem som var klurigare än det såg ut. Två ganska långa och lätta skick i början leder till en lurig sidolist som aldrig känns riktigt bra. Efter det kommer megamantlingen från helvetet som kräver att kroppen ska vara i exakt rätt position för att man inte ska ramla bakåt. Det tog många försöka för att hitta den rätta betan för att klara av mantlingen, men efter det gick det vägen! 

Dagen fick således ett perfekt avslut och vi återvände hem, trötta men glada. 

 "Hole in One", 6C+

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Albarracín

Ett gammalt år har passerat, och tolvslaget spenderades med goda vänner här på torget i Albarracín. Ångesten vi hade för vädret innan resan var helt obefogad. Trots att det enligt väderprognosen lovat regn flera dagar, har marken knappt blivit fuktig och stenen har förblivit torr. Av tio klätterdagar har vi vilat tre, vilket verkligen varit behövligt. Jag har aldrig klättrat så mycket och så pass mycket på min gräns under en sådan kort period, vilket både har varit jätteroligt och ibland väldigt frustrerande. I vissa fall är kroppen väldigt trött, men huvudet vill så mycket så att man bara fortsätter. Detta var fallet med "La Lágrima", 6C+. Efter ett flertal försök den första dagen var hälften av flytten avklarade, men de två sista kändes väldigt avlägsna. Det näst sista flyttet är väldigt långt, och det var knappt att det gick att nå. Om jag nådde var jag så pass utsträckt så att axlarna inte orkade lyfta kroppen. Igår ändrades betan något och genom att hoppa upp till näst sista greppet kändes bouldern plötsligt möjlig. Jag föll på sista flyttet så många gånger och blev tröttare och tröttare, men fortsatte ändå att försöka om och om igen. Det hela resulterade i att jag kände mig helt förstörd, hela kroppen var slut på energi och jag kände mig som en urvriden trasa. Idag på eftermiddagen var vi tillbaka i sektorn Arrastradero, och "La Lágrima" sändes på första försöket. Det var den där extra energin som behövdes för att kunna göra det, den energin som är omöjlig att uppbåda efter tusentals försök gjorda endast för att man är tjurskallig. Känslan efteråt var underbar! 

I morgon är det sista vilodagen och efter det den sista klätterdagen innan hemfärden sker. Denna resa har varit väldigt rolig och ett välbehövligt avbrott från studierna och inomhusträningen. Jag känner mig riktigt taggad att komma hem och träna. Det är roligt att mäta sin styrka utomhus, det ger  extra motivation samt att man förstår vilka svagheter man har som behöver tränas. Väl hemma är det greppbrädan som gäller!

Emese Tot på "Kukutza Iru" 6C

          "La Lagrima" 6C+